31 Dec 2014

Historien om det föränderliga nyåret...

Att fira ett nytt års födelse den 1 januari, är både en mer modern företeelse än man kan tro och en mer antik – och är alls ingen självklarhet. Historien om vårt Nyår är både komplicerad och förvirrande.

Under vikingatiden firade man in det nya året när det var midvinterblot, även om man inte är helt eniga om när detta inträffade, är den allmänna meningen att detta skedde kring. Efter de Nordiska ländernas kristnande firade vi nyår den 25 mars, på Marie Bebådelsedag midvintersolståndet – det var ju då ängeln Gabriel besökte Maria och Jesus ”blev till”. I Sverige (med Finland) gjorde vi detta fram till 1529, då kung Gustav Vasa fastslog att det nya året skulle ta sin början 1 januari . I Danmark (med Norge, Färöarna och Island) dröjde det till 1622 innan man officiellt bytte den 25 mars mot den 1 januari.

Den 1 januari ansågs vara Jesus omskärelse- och namngivardag – den åttonde dagen efter hans födelsedag. Det var den dagen som Mose lag föreskrev att detta skulle ske. Så då kan man tänka sig att anledningen till att vi firar nytt år den 1 januari är kyrklig, men nej, det liturgiska nyåret infaller egentligen första söndagen i advent. Dessutom hotade kyrkan länge med bannlysning av de som firade det nya året den 1 januari (från 576-1500-talet ca).

Så var kommer då den 1 januari ifrån?

Självklart är det de gamla romarna som spökar igen. År 153 f.Kr firade de för första gången det nya året den 1 januari enligt den romerska kalendern – en kalender som infördes ca 753 f.Kr. Tidigare hade man firat den 1 mars, när konsulerna blev installerade i sina ämbeten.

Den romerska kalendern hade endast 10 namngivna månader och baserades på månåret. De övriga två månaderna valde man att ignorera, då de inte ansågs fylla någon funktion. De var bara mörka och trista. Det blev ju förstås väldigt rörigt, när året dels inte följde årstiderna och dels blev 61 dagar för kort i förhållande till solåret. Därför infördes januari och februari redan 713 f. Kr.

Janus är guden som både blickar bakåt och framåt samtidigt. Han är skiljegränsen mellan det gamla och det nya, väktaren av portar och passager – därför var det ganska naturligt att uppkalla januari månad efter honom. Månaden låg ju mellan slutet på det gamla året och början på det nya.

Nu räckte inte det, utan året var fortfarande 10 dagar för kort, så man var även tvungen införa en så kallad skottmånad, som skulle infalla ungefär vartannat år. Det bestämdes att personen som innehade ämbetet Pontifex Maximus, skulle bestämma när skottmånaden skulle infalla.

Efter man infört skottmånaden bestämde man sig också för att ändra konsulernas ämbetsperiod, och den tog nu sin början den 1 januari istället för den 1 mars. I och med detta flyttades även nyåret till förstnämnda datum.

Detta var ju tvunget att firas i det gamla romarriket och man ställde till med en hejdundrande fest till Janus ära. Man gav varandra presenter och bemödade sig om att vara extra trevlig just den dagen för att inte dra på sig Janus vrede.

Men tillbaka till de romerska konsulerna. Eftersom det romerska året var så flytande, kunde det innehålla olika antal dagar. Det var förstås bekvämt att, som Julius Caesar gjorde när han valdes till Pontifex Maximus, själv bestämma hur långt året var. Han var nämligen även konsul, och dessa valdes för ett år åt gången,. Caesars tredje konsulår råkade bli 445 dagar långt. Samtidigt kunde ett år plötsligt bli kortare när oppositionen hade makten, då Pontifexen struntade i det årets skottmånad.

Trots skottmånader blev alltså den romerska kalendern ohållbar i längden och det var Julius Caesar själv som beslöt att den skulle reformeras 46 f.Kr – det var också det året som blev 445 dagar långt, då två skottmånader på varandra infördes. Av denna anledning kallades detta år för ”det sista förvirrade året”.

Denna hedniska sedvänja att fira det nya året den 1 januari, föll förstås inte alls kyrkan på läppen på grund av Janusfesten. Denna vägrade att dö ut trots den nya tron, och både kristna och hedningar deltog av hjärtats lust. Att det dessutom hörde till traditionen att bära en mask på kvällen, gjorde det ju inte lättare att ta festprissarna i kragen. Var man maskerad, behövde man ju inte vara så trevlig längre och istället syndades det något alldeles förskräckligt. Så trots att vi väl känner till den katolska kyrkans benägenhet att anpassa sig och ta över så kallade hedniska högtider, blev alltså inte nyåret en av dessa.

Inte heller förslog kyrkan något alternativt nyår, vilket ledde till att det var upp till varje land att fira när man ville. Så det firades på Marie Bebådelsedag (25 mars), Jesus födelsedag (25 december), påskdagen och långfredagen (vilka var olika för olika år) och många andra datum världen över. Detta har förstås skapat oreda för historieskrivarna i efterhand, då det blir svårt att fastställa exempelvis vilken ”den tredje dagen efter nyår” är, om man kanske inte vet vilket land som avses och hur långt emellan påsken det var de åren.

Det var först när den gregorianska kalenderreformen skedde, som ett gemensamt nyår fastställdes. Påven Gregorius XIII beslöt att alla skulle fira den 1 januari. Kalenderreformen ägde rum för att inte påsken skulle hamna helt fel och man tog bort tio dagar för att rätta till detta.

Dessa tio dagar innebär att den svenska konungen Gustav II Adolf dog i Lützen-dimman 6 november 1632 (enligt julianska kalendern som svenskarna tillämpade då), men att vi i historieböckerna från sydligare länder kan läsa att han dog den 16 november (då de redan gått över till den gregorianska kalendern).

Vi får hoppas att det inte spelade kungen någon roll.

soror Claire B