En plötslig, ny insikt kommer inte enbart överraskande. Ofta åtföljs den av ett skratt, ett glädjetjut

Gudarnas skratt

av Edgar Wirt, Ph.D., F.R.C.

En plötslig, ny insikt kommer inte enbart överraskande. Ofta åtföljs den av ett skratt, ett glädjetjut. När Arkimedes plötsligt insåg flytförmågans princip sprang han ut på gatorna i antikens Siracusa ropandes: ”Eureka!” Hans upprymdhet härrörde sig inte enbart från hans ursprungliga upptäckt, utan även från ett besläktat fynd; att denna princip alltid hade varit densamma - alltid hade funnits där väntandes på att bli förstådd. Med ens hade han ”ögon att se den med”.

På samma sätt är det om vi är förbryllade över en gåta, och ett enkelt svar uppenbarar det hela; då får den plötsliga insikten oss att skratta. Avslöjandet visar hur vi från början blev lurade till att dra fel slutsatser, och på samma gång gör vårt upptäckande en baklängesvolt. Vi vet med ens både lösningen och felet vilket hindrade oss från att nå lösningen. Våra skygglappar är därmed borta, och plötsligt har vi ”ögon som ser” det som hela tiden varit där. Inte ens förargelsen över att först ha blivit lurad kan hålla tillbaks ett skratt, eller ett leende, över denna dubbla upptäckt.

Vårt sökande efter mystisk insikt – alla tings sanna natur och förhållande – kan emellertid bli lite för strängt och beslutsamt. Vi undersöker, och räknar med ett uppenbarande i enlighet med en förutfattad förväntning. Därefter verkar det som om det måste finnas en annan, dold faktor, och om vi bara kunde fånga den skulle vi avslöja hela mysteriet. När det faktiskt händer, eller vi kommer ett steg närmare lösningen, blir svaret sällan vad vi hade förväntat oss. Det blir en överraskande upptäckt, som en nådegåva, som förorsakar en flämtning, ett skratt och upprymdhet.

Den som fått uppleva kontakt med en av de kosmiska undervisarna finner det inte alls dystert. Känslan påminner mer om att bli genomströmmad av tillgivenhet, och en stor portion god humor. Om förväntan har stängt av för denna form för reaktion, har den kanske även stängt av möjligheten för en sådan kontakt överhuvudtaget. Andlig utveckling utan skratt kan därmed ge en varning om att man är på fel väg.

Glada skratt är en typisk reaktion hos Zen-elever när de når ett genombrott i sin förståelse. Zen-adepter finner stort nöje i att försöka lura varandra med lockande bedrägligheter vilka måste genomskådas – till ytterligare glädje. Ramen för denna sysselsättning, och deras förväntningar, är inte belastad med teologiska hänsynstaganden vilket är vanligt i vårt västerländska tänkande.

Genom att lämna ett sådant traditionellt tänkande, dramatiserade Eugene O’Neill hur Lazarus kunde ha reagerat på omständigheterna efter upplevelsen av att ha blivit kallad tillbaka från de döda. Titeln på detta stycke, Lazarus skrattade, avslöjar dess kärna. Han skrattade glatt, även åt fara, därför att han såg ting från en annan synvinkel.

Mystiker och helgon som har nått ett genombrott i uppnåendet av kosmiskt medvetande, har kommit från alla sorters bakgrunder: judisk, muslimsk, hinduisk, kristen, buddistisk, persisk, ateistisk, och många andra - även så kallade primitiva folk inkluderad. Denna erfarenhet är universell och inte exklusiv för något tros- eller tankesystem. Ett genomgående tema, hos dessa sökare efter ljus, har att göra med ett annorlunda sätt att se eller förstå ting – och den plötsliga glädjen över dess upptäckt.

Vår egen förnuftsbaserade uppfattning av ett annorlunda, andligt perspektiv, är att det skulle komma ur en annan synvinkel som kan uppnås genom att på något sätt förflytta oss själva till en annan synvinkel, en annan observationspunkt. Med andra ord skulle den nya utsiktspunkten vara där, och inte här. Vi accepterar även att sökandet kan bli långvarigt, ja, även följa med oss när vi utexaminerats från denna värld med dess begränsande möjligheter (eller som Lazarus som var där och återvände). Med andra ord skulle det nya perspektivet ges då, och inte nu.

Häri ligger matrisen, uppsättningen, för det största skrattet av alla – upptäckten av att vad vi söker och hoppas på är här och nu. ”Himmelens rike är inom dig”; och det har varit här hela tiden. Detta är gudarnas skratt, som inte är en förlustelse över människans blindhet, utan glädjen över att vara befriad från den. Det är detta frigörande, och detta skratt, som gör oss till gudar. Skulle inte skrattet i sig självt vara en god övning, i väntan på en andlig upptäckt?