Otaliga är perspektiven som öppnar sig för dens blick som nått bergets topp.

Livsperspektiv

Av Live Söderlund

Otaliga är perspektiven som öppnar sig för dens blick som nått bergets topp.

Min barndom var fylld av mardrömmar. Detta påstående låter mer hemskt än det i verkligheten var, men faktum kvarstår att två återkommande mardrömmar jagade mig genom många av min barndoms nätter. Den ena drömmen var förknippad med en manisk rädsla för att bli lämnad ensam i hus – en rädsla som följde mig till jag var 20 år, men det är en annan historia. Det är den andra mardrömmen som är föremål för denna berättelse.

En mardröm är som ett hotfullt spöke, ett troll som gömmer sig under sängen och där tålmodigt inväntar mörkrets inbrott. Jag vet inte om det är vanligt, men jag var fullständigt ensam med min rädsla. Som en mussla teg jag om det jag trodde var "onormalt", eftersom ingen annan pratade om något liknande. Inget skulle avslöjas om det var så att jag möjligen skilde mig från andra! Så jag förblev tyst, och då min uppväxt i alla övriga avseenden var genuin trygghet, så var det något jag kunde leva med.

Upp mot tonåren försvann dock mardrömmarna av sig själva. De bleknade bort som tillhörande en svunnen tid, och uttänkta taktiker hjälpte till att undgå dem. Den ena var, efter att mina äldre systrar lärde mig denna ädla konst, att i skenet från nattbordslampan läsa böcker så länge mina ögon orkade hålla sig öppna. Den andra var att aldrig somna med ett öra mot kudden. Gjorde jag det, var den mardröm jag här vill berätta om, garanterad en omedelbar uppsättning på min drömvärlds biograf – slutande med att jag badande i svett och styv av skräck, vaknade upp – ensam – i mörkret.

Även om den var fylld av rädsla, var drömmen inte märkvärdig. Inledningen till den kunde variera, men "tändgnistan" var alltid den samma; ljudet av mina egna pulsslag. Om man blir liggande med ett öra pressat mot sin kudde, är det inte svårt att höra det rytmiska ljudet av hjärtats arbete. Fick jag ljudet av mina pulsslag med mig in i drömmarnas värld, påbörjades mardrömmen då den rätta impulsen gavs till en för mig förödande association: takten av marscherande soldater – strama, uniformerade unga män med styva, tomma, sammanbitna blickar, lyftande sina höga, bruna läderstövlar som i en mekanisk rörelse – närvarande med sin kropp men inte med sina tankar. Jag var en av dessa marscherande soldater.

Inledningen kunde, som sagt, variera, och jag minns inte mycket mer än bilden av de unga männens exercis och emotionella kast mellan våldsamma händelser. Slutsekvensen var dock alltid den samma, för evigt inpräntad i mitt minne. Bilden ligger mer på det känslomässiga planet – svår att beskriva; omöjlig att transformera till futtiga ord på ett papper. Det svåra för mig var att min begreppsvärld inte kunde förklara det jag upplevde i drömmen, märkligt nog måste jag säga, för som officersdotter borde min uppväxtmiljö ha hjälpt mig. Jag visste att jag i drömmen upplevde ett krig, en kamp mellan människor, men jag hade inga ord för det jag såg omkring mig: Jag ligger på sidan på marken i ett kuperat, ökenaktigt landskap, mina öron är fyllda av ett obeskrivligt fruktansvärt larm och jag är ur stånd att röra mig. Det är svårt att se genom allt damm, men över kullarna vältrar sig något tungt och klumpigt. Jag kallar det "elefanter" fast jag vet det inte är det, och jag förstår inte deras funktion. Bland öronbedövande brak, vinande ljud, rök och damm under en brännhet sol, ligger jag där med det värsta av allt; mina egna tankar. Jag känner ingen fysisk utan en själslig smärta, som övergår allt vad ord kan förklara. Drömmen som tidigare varit fylld av rädsla och ångest, har bytt karaktär. Jag är fylld av en obeskrivlig vanmakt, hopplöshet. Frågan: Varför! rungar inom mig som ett eko genom de dödsdömdas dal. Varför, varför, varför.

Mardrömmen bleknade bort, förträngd, men inte glömd. Det var först genom kontakten med Rosenkors-Orden A.M.O.R.C. och påbörjandet av dess filosofiska studier, som på ett nytt sätt fick mig, först omedvetet, att börja nysta upp trådarna från dessa barndomens olösta mysterier. Bland dessa studiers många intressanta ämnen stötte jag för första gången på begreppet reinkarnation. Det var inget nytt i och för sig, utan ett skönt och kärkomment igenkännande – som en länge sökt bricka i livets pussel vilken till slut hittas och faller på plats. Jag blev gripen och fascinerad av de nya perspektiven reinkarnationstanken skapade i mig, och under en kontemplation över ämnet en kväll slog plötsligt några till synes helt ovidkommande ord ned i mitt huvud: "Det var inga 'elefanter' utan pansarvagnar." Plötsligt var det som om en järnridå föll och jag var tillbaka i min barndoms mardröm med full kraft. Jag upplevde mig själv ligga döende på ett slagfält där jag ser pansarvagnar rulla över kullarna. Som kall och fuktig dimma grep hopplöshetskänslan mig igen, och nu förstod jag den för första gången. "Mitt namn", tänkte jag. "William", for genom mitt huvud. Scenen gled bort från mitt sinnes bildskärm och jag brast ut i en våldsam men befriande gråt. Tårarna förlöste, en efter en, stenarna i den mur som mardrömmen en gång byggt upp inom mig.

Jag kunde inte tala med någon om denna upplevelse under lång tid. Känslorna förknippade med den, var för starka, ja, än i dag, så många år efter, sätter den igång mycket starka emotionella svallvågor inom mig, men de är inte längre obehagliga. Med upplevelsen fick jag en förklaring på varför jag, trots mitt brinnande historiska intresse, i alla år avskytt allt som hade med andra världskriget att göra. Nu svängde detta diametralt och jag såg varenda krigsfilm jag kunde komma över som byggde på autentiska berättelser, TV-dokumentärer och reportage. Men inget väckte några nya minnen, hågkomsten av mitt namn kom inte längre än förnamnet William och jag kunde inte framkalla någon annan känsla än att jag "kände mig" engelsk. I grunden var det inget som sporrade mig att gräva så mycket djupare i det. Jag var "förlöst", hade fått svar och kunde leva vidare med förnyad frid i sinnet.

Några år senare efter denna upplevelse, åkte min man och jag på semester till Tunisien. Vi söker oss gärna till sol och värme, men historiskt-kulturella platser är en i högsta grad viktig faktor för val av resmål. En av huvudpunkterna på denna resa var att få besöka Kartago, eller rättare sagt, återstoden av denna sägenomspunna stad från antiken. Vi anmälde oss även till en utflykt till ruinerna av det forntida Thugga (Dougga), en mycket välbevarad romersk stad mitt i hjärtat av det nordafrikanska landskap som en gång räknades till Roms kornbodar. Det var lång körväg, och morgonen vi skulle åka iväg vaknade jag med en egendomlig känsla som jag aldrig känt förut. Det var inte något negativt med den, det bästa sättet att beskriva den på är som stillheten innan stormen bryter lös; en inre tystnad i avvaktan på att något speciellt skall hända. Som vanligt sopar man undan sådana inre impulser med ett "äh", och låter sig åter fångas av den yttre fysiska världen genom sina objektiva sinnen. Uppriktigt sagt, så är tidiga morgnar heller inte den bästa tiden på dygnet för mig.

Bussen plockade upp oss vid hotellet och efter en dryg timmes resa, svängde vi av huvudvägen mot Tunis och åkte igenom en liten ort. Jag såg namnet "Enfidaville" på en falnad skylt på en lika falnad järnvägsstation. När vi lämnade orten berättade guiden att vi kom att göra ett oannonserat stopp vid en engelsk krigskyrkogård från andra världskriget...

Hennes ord nådde mig som en kanonkula i magen. Min kropp darrade som ett asplöv och jag måste bita hårt samman för att inte tänderna skulle klappra. Hur kunde några ord påverka en kropp på detta sätt? Min man kunde inte undgå att lägga märke till min reaktion. Vi har tankemässigt alltid varit på våglängd med varandra, och jag behövde bara se på honom någon sekund innan han på sitt torra, humoristiska sätt sade: "Jaså, är det här du ligger!" (Han är en av de få som jag berättat om mina mardrömmar för.) Han följde mig in på kyrkogården och bland hundratals enformiga sandstensbruna gravstenar leddes mina steg bort till en bestämd sten på den nordöstra sidan. Där låg William.

Min man lämnade mig ensam. Det var som om mitt inre var i upplösning, och en enda tanke rasade runt i mitt huvud: "They didn't even care to take me home." Jag upplevde inga nya minnesbilder där jag stod, endast åter dödsögonblicket på slagfältet med denna ofantliga sorg och vanmaktskänsla över att vara tvungen att slåss och dö – för vad? På stenen stod, William Williams.

Åter har många år förflutit och små sporadiska glimtar av William har här och var dykt upp, men jag har inte känt något behov av att gräva ytterligare i det förgångna. Jag behöver inga bevis – mitt hjärta vet, och jag vet också att det jag här har berättat om, hade något speciellt att lära mig, en insikt som var nödvändig för att få rätt livsperspektiv. Vidare är jag övertygad om att det finns en mening med varför vi normalt inte minns tidigare liv. I ryggsäcken har vi redan med vad vi behöver, erfarenheterna och den visdom vi skördat under vår vandring på jorden. Vår uppgift är att leva här och nu och att skörda nya erfarenheter i livets skola genom att göra det allra bästa utav de möjligheter vi givit oss själva under denna speciella levnad.

För kort tid sedan skulle det ha varit kontroversiellt att tala öppet om reinkarnation – ofta missförstådd som själavandring. Idag är det något som de allra flesta har ett begrepp om. Frågar man om jag valt att berätta om mig själv för att väcka uppseende, är svaret ja. Inte för att väcka uppseende omkring min egen person – jag kan skriva under på, det finns inget ärorikt eller sensationsbetonat att dö en meningslös död, i ett meningslöst krig för en i grunden meningslös sak. Jag skriver för att väcka "uppseende" omkring dig och din person.

Med vilket perspektiv lever du din tillvaro? Tillhör du dem som utnyttjar mest och flest möjligt innan allt ändå är slut, eller dem som nyttjar och förvaltar livets möjligheter till allt och allas bästa? Tillhör du dem som förbrukar sin tid likt skövlande av en skog, eller brukar du den likt honom som säkrar återväxten innan han skördar? Är din livsuppfattning ett ogenomträngligt pansar, eller en öppen vidd där nya tankar och erfarenheter välkomnas?

Vår värld är mer än någonsin beroende av en mänsklighet som vaknar upp och börjar rikta sig mot livets sanna värden. Se jorden framför dig som om du befann dig ute i världsrymden, och betrakta mänsklighetens verksamhet och dagliga liv. Hur oändligt liten och sårbar är inte denna vackra blå pärla omsluten av universums ocean och hur oändligt beroende är vi inte av varandra för att balansen och harmonin på detta klot skall kunna bevaras? Men vad är vår vision för morgondagen? Har vi någon?

Vår vision måste vara en bättre värld, en morgondag där människor lever i fred och frid med varandra, i gemenskap och samförstånd där varje individ ges möjligheten att utveckla sina goda potentialer och leva ett liv på bästa sätt för sig själv och sin omgivning. Men dessa vackra ord som de flesta av oss går och längtar efter och hoppas på, förblir en utopi om vi inte förstår att först börja med oss själva. Att försöka förändra världen utan att först förändra sig själv till det bättre, är bortkastad tid. Vi måste få upp ögonen för att det finns en inre miljö, såväl som en yttre miljö, och den yttre miljön vi i dag upplever är ett resultat av människornas inre miljö. Människan måste lära känna sig själv för den hon är – på gott och ont – och från den punkten börja arbeta med, utveckla och förädla sig själv. För att skapa fred, måste vi vara fred. För att sprida glädje, måste vi vara glädje. För att ge kärlek, måste vi vara kärlek. Det är detta arbete med oss själva, mystikerna kallar andlig utveckling och det är ett verkligt arbete där det inte finns några genvägar eller intensivkurs. Andlig utveckling är en inre mognadsprocess, och den utgör en väg varje människa måste gå själv. Precis som barnets fysiska och mentala utveckling för att bli vuxen är ett inre förlopp, är andlig utveckling en process som pågår inom dig själv. Vad vi behöver är vägledning. Inte en färdig paketlösning eller tankeform vi måste anpassa oss till och som lovar att bära oss fram längs livets mödosamma väg, utan kunskap som genom livets erfarenheter hjälper oss att bygga vår egen livsfilosofi och som lär oss att stå och vandra vidare på egna ben – en livsåskådning byggande på en holistisk världsbild där vi förstår hur vi är ett med allt och alla och hur allt och alla är ett med oss.

Mitt inre har alltid törstat efter kunskap och vetande och möjligen hade min barndoms mardrömmar en sporrande effekt i min önskan att förstå livet, förstå varför jag lever och hur jag skall kunna leva på bästa sätt för mig själv, mina medmänniskor och vår jord. Jag önskar ingen liknande mardrömmar, men idag skulle jag inte vilja vara dem förutan – tack vare den livskunskap Rosenkors-Orden A.M.O.R.C.s studier skänkt mig. Medlemskapet har givit mig den vägledning jag behövde i mitt andliga sökande. Fortfarande står många frågor obesvarade – paradoxalt nog är det så, att ju mer kunskap man får, ju mer upptäcker man hur lite man egentligen vet – men jag lever i trygg förvissning om att så länge jag ärligt och uppriktigt arbetar med mig själv, så kommer svaren att dyka upp när jag är mogen att förstå dem.

Men kom ihåg, ingen har monopol på kunskapen om livets sanningar. Svaren just du söker kan finnas inom både religion, vetenskap, kultur, filosofi eller mystik, men det är endast du själv som kan avgöra vilken väg som är rätt för dig. Det viktiga är att du väljer, att du aktivt – i tanke, ord och handling – fortsätter att vidga dina livsperspektiv och arbetar för att göra det allra bästa utav ditt liv.

Börja nu, vår värld behöver dig!