Hjem | Introduksjon | Om medlemskap | Spørsmål og svar | Medlemssider | Fra arkivene | Kontakt oss
 

Det er bedre å tenne et lys enn å forbanne mørket.

Kinesisk ordtak

 

Brev til en 5. klasse

av Live Söderlund

For en tid siden mottok Rosenkors-Ordenen et brev fra en svensk 5. klasse. Brevet inneholdt spørsmål som klassen ønsket svar på. Vi gjengir svaret som Ordenens stormester Live Söderlund ga på denne henvendelsen.

Spørsmålene

  1. Om ni inte är ett kristet trossamfund, varför har ni då ett kors med en ros som symbol?

  2. Varför är ni en Orden?

  3. När börjar livet anser du, och hur kan man förklara vad liv är?

  4. Tror du på något slags liv efter döden, och hur tänker du dig det i så fall, och existerar vi i någon form före födelsen (eller befruktningsögonblicket)?

  5. Vad anser du vara meningen med livet?

  6. Varifrån kommer ondskan i världen?

  7. Tror du på någon Gud, och om du gör det, hur vill du beskriva denne? Om du inte tror, kan du då förklara varför i så fall?

  8. Tror du det finns andar, eller spöken eller sådana väsen, och vad kan det vara?

  9. Tror du det finns en möjlighet till liv på andra planeter, och tror du dessa varelser kan besöka oss här på jorden genom att färdas i "flygande tefat" (Ufo:s)?

  10. Kan du nämna något du gjort som känts extra viktigt i ditt liv?

  11. Slutligen: Hur ser du på framtiden för mänskligheten? Finns det hopp, eller är du pessimist?


Bästa Klass 5 C!

Ett varmt tack för ett ovanligt brev, ett brev som gjorde mig både upprymd och inspirerad. Underbart att uppleva unga människor som går i de gamla filosofernas fotspår och vågar ställa frågor och tänka själva!

Det finns inget mer gåtfullt än livet och inget mer spännande än att leva. Att fundera över livsfrågorna är emellertid en stor utmaning. Vi upptäcker att vi rör oss in på områden där intet kan bevisas i vanlig vetenskaplig mening. Jag föreställer mig det som en upptäcktsfärd i vår egen inre värld, en resa till kanske ännu för oss helt okända platser. Tänk t.ex. på Columbus när han seglade mot Amerika år 1492. Det är svårt att föreställa sig att han inte var spänd och hade fjärilar i magen när han seglade in i det okända, men han var väl förberedd och det gick bra. Även vi måste vara väl förberedda när vi lägger ut på våra upptäcktsfärder på livets ocean för vi vet aldrig riktigt vad som möter oss. Vi måste proviantera rikligt med sunt förnuft och ett kritiskt sinne blandat med nyfikenhet och iver efter att lära genom egen erfarenhet. Det räcker inte vad andra skriver eller säger om de olika resmålen. Vi vill se och uppleva med egna ögon! En stark förtöjning kan emellertid hindra oss från att lägga ut på vår färd: rädsla eller osäkerhet. Men med ert ungdomliga livsmod är jag säker på att om någon sådan osäkerhet funnits, så har den för länge sedan försvunnit som dagg för solen.

Efter dessa inledande ord är det hög tid att jag presenterar mig. Mitt namn är Live Söderlund. Jag kommer från Norge, men har sedan 13 år arbetat här i Onsala för den internationella ideella organisationen Rosenkors-Orden A.M.O.R.C. (uttalas amårk) och har i dag ansvaret för organisationens nordiska administration. Mycket kort kan A.M.O.R.C. beskrivas som en skola i filosofi och livsfrågor där varje medlem får tillsänt ett privat studium i form av studiehäften. A.M.O.R.C. vare sig tillhör eller utgör någon religion, dess undervisning är med andra ord ingen troslära. Studiematerialet har som grund människans fria tanke och syftet är att genom ett bredast möjligt spektrum av kunskap om livsfrågor, hjälpa den enskilde att bygga upp sin egen livsfilosofi. Kunskapen som förmedlas bygger på såväl modern vetenskap som på en mycket gammal visdomstradition som går helt tillbaka till antiken och de gamla mysterieskolorna i Egypten. Studiet är kärnan eller essensen ur den livsvisdom, vetande och erfarenheter som tänkande och filosoferande människor (ofta historiskt kända personligheter) har kommit fram till i sitt möte med livet och livsfrågorna. Hänger ni med? Har ni i skolan talat om namn som Platon, Pythagoras, Hildegard av Bingen, Teresa av Ávila, René Descartes, Isaac Newton eller Albert Einstein? Föreställ er historiens alla stora tänkare, filosofer, mystiker och vetenskapsmän som flitiga bin som ur livets blommor har hämtat fram den finaste nektar som de därefter tagit med till mänsklighetens bikupa och förädlat till honung. Honungen i sig bär inte några av dessa bins namn och står fritt för alla kunskapshungriga att äta av, men det är inte alltid lika lätt att finna fram till den. A.M.O.R.C.s uppgift är inte att servera dig honungen på fat, utan att hjälpa dig till att hitta din egen väg till den och lära dig konsten att själv vara med och bidra till denna oumbärliga näringskälla för mänsklighetens utveckling.

Det är inte min mening att göra detta brev till någon reklam för A.M.O.R.C., brevet skulle då förlora sitt syfte. Men det är min uppfattning att ni inte enbart är intresserade av olika svar på era frågor, utan även vad som ligger bakom och hur man kommit fram till det ena eller det andra.


1. Om ni inte är ett kristet trossamfund, varför har ni då ett kors med en ros som symbol?

Svar: Korset är en viktig symbol som använts av filosofer och tänkare sedan urminnes tider, även långt innan det blev det samlande tecknet för den kristna religionen. Inom rosenkorstraditionen står korset först och främst som en symbol för människan som inte enbart är en fysisk varelse (den horisontella linjen), utan även har en icke-materiell eller andlig sida (den vertikala linjen). Rosen är en symbol på de erfarenheter vi skördar under vår levnadstid. Genom att så gott vi förmår försöker leva på bästa sätt för oss själva, våra medmänniskor och vår jord, kommer rosen efterhand att blomma i all sin skönhet.


2. Varför är ni en Orden?

Svar: Det finns många olika ordnar som har skilda sätt att arbeta. För A.M.O.R.C. (A.M.O.R.C. är för övrigt en förkortning av det latinska namnet för Den Antika och Mystiska Orden av Rosenkorset) är det:

  • att representera en intressegrupp och en samlingspunkt för kvinnor och män som individuellt (var för sig) söker en djupare mening med livet och svar på livets frågor.

  • att förmedla ett studium byggt upp efter en viss struktur, där de olika studieämnena i en logisk följd är indelade i ett gradsystem (jämför med skolans klass 1, 2, 3 osv).

  • att samlas till medlemsmöten där man lyssnar till föreläsningar, samtalar med varandra och delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser. En del av dessa möten kallas ritualer vars högtidliga inramning kan liknas vid kyrkans ritualer (gudstjänster).


Men nu är ni väl nyfikna på vad svaren på de övriga frågorna blir. Brevet ni sände mig adresserades till den organisation jag företräder, men innehållet vänder sig till mig som individ. Jag har därför valt att mestadels svara utifrån mig själv. Jag ber er ha i tankarna att eftersom A.M.O.R.C. inte representerar något trossystem, så är det som presenteras inte några "patentsvar" som inte kan ifrågasättas. De representerar tankar som hämtats ur rosenkorsfilosofin, tankar som inspirerat mig i mitt liv och som jag efter egen förståelse och tolkning återger med följande ord:

3. När börjar livet anser du, och hur kan man förklara vad liv är?

4. Tror du på något slags liv efter döden, och hur tänker du dig det i så fall, och existerar vi i någon form före födelsen (eller befruktningsögonblicket)?

(För mig är liv och död två sidor av samma sak, därför har jag valt att slå samman frågorna.)

Över Apollontemplet i Delfi i antikens Grekland, stod det en gång skrivet "Gnothi Seauton": Människa, känn dig själv! I denna uppmaning ligger en djup insikt som behöver en förklaring: Vilken uppfattning vi än har om universums uppkomst, så kan vi med utgångspunkt i vetenskapernas upptäckter enas om att vi i en oändlighet av tid och rum ser en långsam utveckling från urmateria och heta gasmoln till bildandet av stjärnor, planetsystem och galaxer. En av himlakropparna som bildades en gång för länge sedan i detta ofantliga universum, var planeten jorden. Där gav de varma urhaven så småningom betingelserna för uppkomsten av biologiskt liv. Från de första encelliga livsformerna fortsatte så evolutionen oändligt långsamt till mer och mer komplexa former för liv. Människan kallar sig kronan på detta evolutionsträd. Hur det än är med det, så kan vi föreställa oss hur människan – likt ekollonet bär med sig koden till ett helt ekträd – bär med sig koden eller mönstret för hela skapelsen. De gamla grekerna menade således att genom att känna sig själv, så kommer man att känna universum och finna svaren på livets gåtor. Människan beskrevs som ett mikrokosmos i ett makrokosmos, dvs en miniutgåva av universum i vilken hela skapelsen återspeglar sig själv. Svaret på livets uppkomst, eller vad liv är, var därför upp till människan att söka i sitt eget hjärta. För mig är livet en oändlig och oavbruten fortplantning av den kraft som har varit och är alla fysiska tings uppkomst. Det kan liknas vid vatten som strömmar ur en källa: det tar aldrig slut och det kan ta många skepnader. Om det så formar sig som ånga, flytande vätska eller is, så är det ändå samma vatten.

Hur kan man beskriva liv? Jag tror det är viktigare att känna livskraften inom sig än att försöka med ord förklara vad den är. Kan du känna livskraften sjuda i din kropp?

Kanske har ni under biologi- och kemitimmarna sett hur man kan jämföra strukturen i en atom (materiens minsta byggsten) med strukturen i ett planetsystem (som solen, jorden och månen t.ex. är en del av); hur en levande cell liknar en himlakropp; hur nerverna i ett blad liknar nerverna i vår kropp; hur jordens vattensystem liknar vårt eget blodomlopp? Över allt, i det lilla som i det stora, upprepas ett mönster vi känner igen. Tänk dig därför livspulsen i din kropp som den samma kraft som låter himlakropparna bilda universums galaxer; som håller atomer och molekyler i en sten samman; som får fröet att spira och växa i jorden; som frambringar fostret i människan så att ett nytt barn kan födas. Jag tycker det är en mäktig tanke att tänka på hur allt på detta sätt hänger samman. Allt är enklare eller mera komplexa manifestationer av en och samma helhet. Allt som finns är delar i denna helhet, och samtidigt är helheten en del av oss. Ur denna tanke har det inom mig växt en känsla av djup vördnad och respekt för livets storhet och som människa känner jag ett ansvar för denna helhet.

Liv är ur ett större perspektiv evigt, men för människan utgör det ett förlopp mellan födelse och död. Per definition slutar livet när vi tar vårt sista andetag. Borde livet inte då, enligt logikens regler, börja när vi tar vårt första andetag? För mig är svaret både ja och nej. Det beror på vilken utgångspunkt man har. Min är följande:

Jag ser på livskraften som en evig puls som är en av de orsaker som gör att människan, naturen och universum över huvud taget existerar. Den är som elektriciteten som sätter igång en maskin, men människan är mera än en maskin. Hon är en tänkande, medveten varelse som kan reflektera över sig själv och sin existens. Du säger jag om dig själv, men vem eller vad är detta jag? Det är denna identitet, denna personlighet eller detta inre jag, som filosofer, mystiker och religiösa ger en icke-fysisk eller andlig dimension, dvs att du, ditt verkliga jag, är något mera än bara förgänglig fysisk materia.

Låt oss göra ett tankeexperiment: Vi har berört hur samma mönster upprepas i både de stora och de små delarna som finns i universum och naturen. Över allt kan vi se hur naturlagarna följer vissa grundregler i både liten och stor skala. Det finns emellertid annat som också upprepar sig. Tänk på jordens gång runt solen. Det är den rörelse som skapar årstidernas cykel. Vår, sommar, höst, vinter. Trädet kläder sig i sin skirgröna bladdräkt om våren, blommar om sommaren, kastar sina frön och låter bladen falla om hösten, för så efter vintersömnens vila åter vakna till liv nästa vår. Den nya cykelns blad och blommor är nya, men bakom dem finns samma träd som långsamt växer sig allt starkare. Kan du se förloppet framför dig? Skulle det vara möjligt att människan följer en liknande cykel som den natur hon är en del av? Barndomen skulle då vara människans vår, ungdomen och vuxenlivet dess sommar, ålderdomen dess höst och slutligen kommer den oundvikliga vintern. Det som vi människor då kallar död, betyder emellertid inte slutet för vårt verkliga jag. Vi lägger bara av oss vår bladdräkt som naturen försett oss med, dvs den fysiska kroppen som vi iklätt oss under denna levnadscykel. Efter en god och behövlig vila, ger oss vårens livskraft en ny fräsch bladdräkt. Vi skulle alltså på så sätt födas på nytt i en ny liten underbar kropp för därefter under ett nytt liv få möjligheten att fortsätta att växa. Inte i storlek som trädet, utan i visdom.

Vi kan även använda dygnscykeln som bild. Att vakna på morgonen, stå upp och klä på sig är det samma som att födas och ikläda sig en ny kropp. Den verksamma dagen är sedan en bild på livet, och när aftonen kommer klär vi slutligen av oss och går till sängs för en natts vila. Med andra ord, vi lägger av oss den fysiska klädedräkten naturen gett oss i form av en kropp för att under en period av vila och sömn begrunda vad dagen – dvs livet – gett oss av nya erfarenheter.

Med utgångspunkt i dessa tankar blir döden lika naturlig som livet. Den är lika vacker som vintern och stillsam som sömnen, men betyder inget slut utan en vila, inget utplånande utan en övergång och ett löfte om en ny vår, en ny livscykel.

Konklusion: Livskraften är en oändlig och evig energi som pulserar genom hela skapelsen och som genom sina mångfaldiga yttringar ger den sammanbindande kraften i den minsta atom lika väl som i den största galax och som skapar förutsättningen för bildandet av den enklaste lilla encelliga livsform lika väl som den otroligt komplexa människokroppen. Människan har en dubbel natur. Hon är en icke-materiell eller andlig identitet som har en kropp som hon lånar av moder natur under sin vistelse på jorden. Människans livscykel börjar vid befruktningsögonblicket, men hon iklär sig inte det fysiska höljet hennes föräldrar skapat åt henne förrän hon tar det första andetaget. Vi kommer då från en existens av vila och förberedelse inför ett nytt livsförlopp på jorden, där vi som människa får utveckla oss vidare. Likt årsringarna på ett träd tar vi till oss av livets erfarenheter och från liv till liv lär vi oss mer och mer om den vi verkligen är. Gnothi Seauton!


5. Vad anser du vara meningen med livet?

Mitt arbete och mina intressen idag är ett resultat av att jag en gång i tonåren började söka efter en mening med livet. Det var bara för osannolikt att allt som existerar endast skulle vara ett resultat av tillfälligheter. Och vad skapade i så fall tillfälligheterna? Nej, universum är för mäktigt, naturen för underbar och livet för gåtfullt för att ur intet ha uppstått av en slump. Var finns då svaren på alla dessa frågor människan ställer sig? Över hela vår jord finns både enskilda individer, tanke- och trosriktningar som säger sig ha svaren på livets frågor. Somliga påstår till och med att de har de enda rätta svaren. Även om dessa svar kan vara både logiska och kännas riktiga, så är det min personliga erfarenhet att ju ihärdigare man hävdar sig ha ett "monopol" eller ensamrätt på vad som är det enda rätta att tänka och tro, ju mindre plats är det för tolerans gentemot oliktänkande och respekt för allas lika rätt att uppfatta saker på annat sätt, tänka själv och ha sin egen åsikt. Det är inte min mening att vara fördömande. I så fall skulle jag själv iklä mig den kappa av intolerans som jag hävdar mig uppleva att andra bär. Jag önskar enbart förtydliga min ståndpunkt:

Har ni sett en ljusstråle brytas i ett prisma och förvandlas till ett spektralband av regnbågens underbara färger? Min filosofi är den att mänskligheten, dvs vår andliga natur, härstammar från en och samma "Ljuskälla" som i möte med den fysiska världen bryts i de mest skilda färger genom människornas olika personligheter. Alla människor är en likvärdig stråle ur denna Ljuskälla. Det är i denna källa svaren på livets frågor finns, och eftersom var och en är en utsträckning av den, så kan varje människa i sig själv och genom sin egen förståelse finna nyckeln till tillvarons mysterier. Detta är för mig meningen med livet!

Genom livets skola lär vi oss mer och mer. Precis som i den vanliga skolan möter vi i klass efter klass utmaningar, prov och nya frågeställningar, och kunskapen och erfarenheterna vi skördar i vår iver efter att lära, upplyser våra sinnen. Jag föreställer mig att denna upplysning är ett bevis på att vi långsamt men säkert närmar oss den Ljuskälla vi alla en gång har gått ut ifrån. Jag tror också att vi efterhand kommer att förstå, att hur oändligt många sätt (i princip lika många som det finns människor på jorden) människan än uppfattar livsfrågorna på, så är det ändå samma sak vi söker. En sol har ju ingen baksida och vi kan närma oss den från rakt motsatta håll, men det är ändå samma sol. I denna insikts fotspår borde även följa att olikheter inte längre skapar avstånd och bygger murar mellan människor, utan att mångfalden berikar, inspirerar och skapar grunden till en värld där inga gränser finns och där vi lever i kärlek och respekt för vår stora familj: mänskligheten.

Konklusion: Meningen med livet är att lära för att därigenom kunna bli en bättre och bättre människa. Vad en god människa så är, måste var och en definiera för sig själv, men goda rättesnören för vårt sätt att tänka, tala och handla är följande:

Vördnad inför livet,
sade Albert Schweitzer (1875 - 1965).

Största möjliga lycka åt största möjliga antal,
sade John Stuart Mill (1806 - 1873).

Handla efter den princip som du skulle vilja se upphöjd till allmän lag,
sade Immanuel Kant (1724 - 1804).

Gör det goda och undvik det onda,
sade Thomas av Aquino (ca 1225 - 1274).

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, skall ni göra för dem,
sade Jesus i sin Bergspredikan. Han sade också:
Älska din nästa som dig själv.

Tillfoga inte andra vad du inte vill att de skall tillfoga dig,
sade Konfucius (551 - 479 f.Kr.).


6. Varifrån kommer ondskan i världen?

Jag skulle vilja vara lite kontroversiell och påstå att det inte finns någon ondska i världen, men det finns människor. För om vi tog bort alla människor från jordens yta, skulle det då finnas någon ondska? Naturen i sig själv är vare sig god eller ond, den bara är.

Vi berör här en mycket viktig och allvarlig punkt, och åter tar jag naturen till hjälp för att finna en bra bild på det jag försöker beskriva:

Gör ett experiment. Släck alla ljus i klassrummet, dra för gardinerna och gör det så mörkt som möjligt. Diskutera därefter vad ni gjorde för att få det mörkt...

Jo, ni fick släcka och stänga ute ljuset. Vad måste ni göra för att få det ljust igen? Tända och släppa in ljuset. Med detta exempel förstår ni vad jag menar när jag säger att mörker inte är något i sig själv, det är enbart frånvaro av ljus. Natt är enbart den tid på dygnet då vår sida av jorden är vänd bort från solen. Det är mörkt men det betyder inte att solen slutat lysa eller att någon slagit på en "mörkerkälla" som låter mörkret sänka sig över oss. Är ni med?

Mörker är frånvaro av ljus, det kan vi konstatera. Men vad om jag säger att som mörker är frånvaro av ljus, så är det onda frånvaro av det goda? I sin yttersta konsekvens skulle det medföra att det inte existerar någon "ond makt" eller "djävul" som strider mot en god makt eller gud som vissa trosriktningar hävdar. Det betyder emellertid inte att ondska inte finns, men dess källa är ingen annan än människan själv. Varför? Svaret finns i människans fria vilja. Det är människan som väljer om hon vill göra det som är gott och därmed till gagn för andra, eller det som är ont eller till skada för andra. Vad får oss då att välja det onda? Det vore för enkelt, ja till och med fegt, att lägga skulden på någon form av ont väsen – påstår jag. Jag är övertygad om att vi i alla avseenden själv måste ta ansvaret för våra egna handlingar och möta de konsekvenser vårt handlande skapar. Emellertid finns det många orsaker som kan få oss till att göra ont, men fast korttänkta eller felaktiga handlingar ofta inte är avsiktliga från vår sida, måste vi ändå ta ansvaret för dem eftersom de har sin källa i oss själva. Om det goda symboliseras med ljus, så finns det t.ex. följande som kan kallas ljussläckare:

egoism, svartsjuka, hat, intolerans, förtal,

aggressivitet, girighet, osanning (lögn), avund, högmod...

Kan ni komma på flera? Ännu viktigare: kan ni finna dessa ords positiva motsatser – ljuständarna?

Men, om man måste stjäla mat för att överleva, eller skada en annan människa för att försvara sin vän eller familj. Är man då ond? Sådana moraliska och etiska frågor har människan alltid brottats med. För vad är gott och vad är ont? Följande berättelse illustrerar svårigheten i att bedöma denna fråga:

Det var en gång en kinesisk bonde som hade en häst. En dag slet hästen sig och flydde sin väg. Allt sökande efter den var resultatlöst. En häst var av största värde för en fattig bonde och hans grannar kom och beklagade den svåra förlusten och det onda som hänt honom.

"Hur vet ni att det är ont", frågade bonden och grannarna förundrade sig över detta svar.

Kort tid därefter kom den bortsprungna hästen tillbaka, dock inte ensam. Hon kom tillsammans med en vildhingst som kunde fångas in. Denna gång kom grannarna och gratulerade bonden till hans lycka, men bonden svarade:

"Hur vet ni att det är gott?"

Några dagar senare skadade bondens äldsta son sitt ben mycket svårt när han försökte rida in den vilda hästen. Grannarna kom omedelbart och visade sitt medlidande med honom. Att tappa en son som arbetskraft på gården var en mycket svår förlust, men bonden sade:

"Hur vet ni att det är ont?"

Under hösten samma år blev det krig i landet och alla vapenföra unga män i området kallades till krigstjänst, men inte bondens invalidiserade son. Nu var grannarna avundsjuka på bonden som fick behålla sin son hemma på gården. De beklagade sig och talade om vilken tur bonden hade, men möttes åter av samma reaktion:

"Hur vet ni att det är gott?" Och alla förundrade sig...

Vi får bara konstatera att vi inte har svar på allt, men så länge vi genom vår fria vilja väljer att tända i stället för att släcka ljus och låter oss vägledas av altruism (att sätta andras intressen framför sina egna) och kärlek till nästan (se även citaten från avslutningen på föregående fråga!), så kommer det att bli mindre och mindre ogräs i mänsklighetens trädgård. Våra tankar, ord och handlingar kommer i stället att vara frön till de vackraste blommor och växter.

Konklusion: Det är människan som avgör om det onda skall finnas i världen, eftersom det onda enbart har sin källa i henne själv genom hennes fria val.


7. Tror du på någon Gud, och om du gör det, hur vill du beskriva denne? Om du inte tror, kan du då förklara varför i så fall?

När man ställer en sådan fråga är det nödvändigt att först precisera vad man menar med begreppet "Gud". Om ni menar en både kärleksfull och vred gammal gubbe med vitt skägg som sitter där uppe i himlen någon stans, så skulle jag skaka på huvudet. Jag skulle emellertid inte säga konsekvent nej, för i min föreställningsvärld (tänk på solen i svar 3) så har alla människor rätt att ha sin egen uppfattning av Gud, och då skulle jag inte kunna påstå att en annan människas gudsbild är falsk och oberättigad. Om man tar i betraktelse att vi tillhör en och samma mänsklighet, som lever i en och samma verklighet på en och samma jord i ett och samma universum, så tycker jag det är logiskt att det är en och samma Gud som mänskligheten söker. Att detta ger sig uttryck i olika bilder är underordnat och enbart naturligt med tanke på hur underbart olika vi är som människor. Det viktiga är att varje individs gudsbild är det högsta man förmår föreställa sig.

Med detta som utgångspunkt kan jag ge ett klart svar. Ja, jag tror på Gud. Det är omöjligt att med ord förklara för er vad denne Gud är för mig, men låt följande ord beskriva vad jag i mitt hjärta känner:

Fader-Moder Gud, Du universums store arkitekt! I Din oändliga visdom har Du i tidernas morgon skapat världen. Genom Din intelligens verkställde Du naturlagarna. Genom Din kärlek gav Du liv åt det skapade.

Allt som är har uppstått ur Din tanke, och eftersom Du är ett med det Du skapat, är vi alla ett med Dig.

Från djupet av mitt inre kallar Du på mig, men jag bävar inför Ditt ljus som fullständigt tycks blända mig. Nej, jag har inte mött Dig, ändock möter jag Dig över allt.

Jag hör Dig i fåglarnas sång, jag luktar Dig i rosens doft, jag smakar Dig i binas honung, jag känner Dig i regndroppens smekning mot min kind, jag ser Dig i det nyfödda barnet.

Fader-Moder Gud, Du ljusets, livets och kärlekens källa. I vördnad tackar jag för varje dag Du låter mig möta och för varje möjlighet Du ger mig att i tanke, ord och handling återspegla Din skönhet.

Vägled mig i att göra det goda och låt mig leva mitt liv till Din ära och för mänsklighetens bästa!

  Konklusion: ? Jag har inte mer att säga! Det skulle glädja mig om mitt svar inspirerat någon att tänka igenom sin egen gudsbild. Kan du beskriva för dig själv och andra genom ord och/eller bilder vad Gud är för dig? Även om du inte tror på någon Gud så måste du ha en bild på vad du inte tror på. Kan du beskriva denna bild?


8. Tror du det finns andar, eller spöken eller sådana väsen, och vad kan det vara?

Det finns mycket mellan himmel och jord, men enligt rosenkorsfilosofin så finns inget övernaturligt eller något som kan trotsa eller finnas oberoende av naturlagarna. Att det ändå händer saker vi inte kan förklara, beror enbart på att vi ännu inte förstår de lagar som är i rörelse. Även om människan är en stolt varelse så måste hon ödmjukt medge att det är mycket hon ännu inte känner till! Genom forskning och upptäckter vidgar emellertid människan ständigt sitt vetande. Jämför vad vi vet om världen i dag och vad människor kunde ha för världsbild för 100 eller 200 år sedan! Men tänk också på att vad t.ex. vetenskapen gör, är inte att ständigt upptäcka något "nytt", det är en nyvunnen förståelse av vad som hela tiden varit. Att man t.ex. upptäckte planeten Pluto 1930, betyder ju inte att den inte fanns där ute i rymden tidigare. Eller när Isaac Newton upptäckte gravitationen (äpplet som föll från trädet). Gravitationskraften har funnits hela tiden, men plötsligt var det någon som förstod den.

Alltså: Att det händer saker och ting omkring oss som vi inte kan förklara, beror enbart på att vi ännu inte förstår de lagar som är i rörelse men som i alla avseenden är helt naturliga. Vi kan med andra ord uppleva effekten av något, men vara utan förmåga att förstå dess orsak.

Du har kanske upplevt att vara ensam hemma en kväll och plötsligt blivit medveten om ett märkligt hamrande ljud från ett rum någon annan stans i huset. I vår rädsla vågar vi inte gå dit där ljudet kommer ifrån och vi blir sittande stela och väntar på att någon skall komma hem. När du inte längre är ensam vågar du emellertid att öppna dörren till det rum där ljudet kom ifrån för så att upptäcka att ljudet skapades av ett fönster som lämnats på glänt! Hur grym kan inte vår fantasi vara mot oss ibland, men det finns alltid en naturlig förklaring, även på det vi inte förstår.

Ja, både ni och jag är högst medvetna om att alla händelser inte kan förklaras av slamrande fönster eller andra fysiskt betingade orsaker som jordmagnetism och andra naturfenomen. Rosenkorsfilosofin lär emellertid att om vi är öppna för en andlig dimension i tillvaron, så blir så kallade spöken eller andar inte alls något märkvärdigt eller övernaturligt. De blir rätt och slätt naturliga fenomen!

Refererande till mitt svar på fråga 1 och 2: Mitt liv har givit mig många påtagliga tecken på att människan är en andlig varelse som har en fysisk kropp. När vi dör så försvinner vi inte, vi lämnar enbart vår fysiska kropp. För mig är det logiskt att tänka sig att man på något sätt kan ha eller få kontakt med de som just nu inte lever i en fysisk kropp.

Nu finns det ju de mest otroliga spökhistorier, från de mest skräckfyllda till de mest underbara berättelser om människor som fått hjälp från "andra sidan". Människors fantasi är ett underbart verktyg, men tyvärr en källa till överdrifter! Man gör rätt i att inte tro allt vad man hör, men fel om man stänger dörren för det som till vardags omtalas som "övernaturligt".

Konklusion: "Spöken" finns, men det är inget annat än andliga varelser som oss själva utan en fysisk kropp. Ur andlig synpunkt har de dock en helt annan uppgift än att skrämma vettet ur oss som för ögonblicket vandrar här på jorden. Det är vi som av rädsla och okunnighet låter oss skrämmas. Deras uppgift är att hjälpa!


9. Tror du det finns en möjlighet till liv på andra planeter, och tror du dessa varelser kan besöka oss här på jorden genom att färdas i "flygande tefat" (Ufo:s)?

Tänker man på det ofantliga universum vi är en del av, så är det för mig fullständigt osannolikt att jorden skulle vara den enda bland billiontals planeter som skulle ge betingelser för liv. Det måste finnas liv på andra planeter, men vilka former för liv vet vi ännu inte. Detta är en gammal tanke som förmedlas av rosenkorsfilosofin. Flygande tefat och tal om Ufo:s är emellertid en modern historia som inte finns med i A.M.O.R.C.s undervisning.

Som rosenkorsmedlem uppmanas man att vara ett vandrande frågetecken. Man måste våga att ställa frågor inför allt, även sina egna ståndpunkter. Man uppmanas också att blanda nyfikenhet med en sund skepsis och aldrig stänga dörren för nya kunskaper och insikter, även om de skulle strida mot vår övertygelse. För om vår övertygelse inte tillåter sig att prövas, vilka grunder bygger den då på? Genom att vara öppen för allt, menas dock självfallet inte att man måste acceptera allt, men vi bör inte tillåta oss själva att ha en absolut mening om något vi inte till fullo har kunnat utforska.

Det är detta läge jag står inför vad gäller Ufo:s. Jag har inte själv någon Ufo-upplevelse, men är oerhört nyfiken på vad det kan vara. I ärlighetens namn måste jag medge att jag kanske är en smula skeptisk, men jag vare sig kan eller vill påstå att de ljuger och fantiserar som själva har upplevt en "närkontakt".

Konklusion: Visst finns det med säkerhet liv på andra planeter, men vad som angår existensen av flygande tefat eller Ufo:s, så förbehåller jag mig rätten att själv uppleva ett möte innan jag uttalar mig!


10. Kan du nämna något du gjort som känts extra viktigt i ditt liv?

Något av det viktigaste som hänt mig i mitt liv var när det gick upp för mig att det var möjligt att söka svaren på livets frågor i mitt eget hjärta; att inga mellanled var nödvändiga för att uppleva en närhet till det som jag efter egen definition kallar Gud. Efter det tog mitt liv en helt ny vändning. Mitt djupa intresse för filosofi, mystik och vetenskap har inte släppt taget sedan dess och har haft en avgörande betydelse för mina val i livet.

Att ha fått möjligheten att arbeta med det jag gör, är det jag är mest tacksam för. På grund av allt vad kunskap om livsfrågor har givit mig, så finns det inget mer meningsfullt än att få vara med och till andra sprida just kunskap om frågorna kring livet. Det är viktigt för mig att denna kunskap inte är bunden till någon religiös eller politisk uppfattning, till nationalitet, ras, kön, ålder eller utbildning. Det är det som gör den verkligt värdefull.

Konklusion: Många spännande saker har hänt mig i livet, och vissa val har varit av stor betydelse, men vad jag gjort som känts extra viktigt i mitt liv är de gånger jag har fått uppleva att vara till hjälp och nytta för andra.

Någon har sagt att det finns tre sorters människor: De som ser till att ting händer, de som ser på att ting händer och de som frågar: "Vad hände?" Varje människa måste ta ansvar för sitt eget liv, gripa tag i de möjligheter som ges och göra vad man kan för att leva på bästa sätt för sig själv, sina medmänniskor och vår jord. Varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund är en gåva och en möjlighet att göra något viktigt. Våga tro på dig själv och att vad du gör utav ditt liv är av största betydelse för en värld och en mänsklighet som behöver dig.


11. Slutligen: Hur ser du på framtiden för mänskligheten? Finns det hopp, eller är du pessimist?

"Pessimisten ser en svårighet i varje uppgift. Optimisten ser en uppgift i varje svårighet."

Jag är en obotlig optimist och om optimism kan betecknas som en sjukdom, så hoppas jag innerligt att den är mycket smittsam. Visst känns det motigt ibland när man möter utmaningar i sitt eget liv och ser och upplever all nöd och allt elände i världen. Men så händer det plötsligt något, som t.ex. ett brev på posten från Klass 5C, och då skiner åter solen på hoppets himmel.

Tillåt mig att använda sjukdomsbegreppet igen: Starta en epidemi med er underbara, positiva nyfikenhet! Nyfikenhet ger oss kunskap, kunskap ger oss förståelse, förståelse gör oss toleranta, tolerans bringar människor närmare varandra, människor som kommer varandra närmare blir vänner, vänner älskar och accepterar varandra för den man är, att få vara den man är ger inre trygghet och frid, inre frid skapar yttre fred, och fred bland människor gör jorden till det paradis den borde vara.

Lycka till, kära ni, på er vidare vandring i livet!
Önskar en medvandrare

Live Söderlund
Onsala den 6 februari 1997