|

Det er bedre å tenne et lys enn å forbanne mørket.
Kinesisk ordtak
|
|

av Live Söderlund
For en tid siden mottok Rosenkors-Ordenen et brev fra en svensk
5. klasse. Brevet inneholdt spørsmål som klassen ønsket svar
på. Vi gjengir svaret som Ordenens stormester Live Söderlund ga på denne
henvendelsen.
Spørsmålene |
Om ni inte är ett kristet trossamfund, varför
har ni då ett kors med en ros som symbol?
-
Varför är ni en Orden?
-
När börjar livet anser du, och hur
kan man förklara vad liv är?
-
Tror du på något slags liv efter
döden, och hur tänker du dig det i så fall, och existerar vi
i någon form före födelsen (eller befruktningsögonblicket)?
-
Vad anser du vara meningen med livet?
-
Varifrån kommer ondskan i världen?
-
Tror du på någon Gud, och om du gör
det, hur vill du beskriva denne? Om du inte tror, kan du då förklara
varför i så fall?
-
Tror du det finns andar, eller spöken eller
sådana väsen, och vad kan det vara?
-
Tror du det finns en möjlighet till liv
på andra planeter, och tror du dessa varelser kan besöka oss här
på jorden genom att färdas i "flygande tefat" (Ufo:s)?
-
Kan du nämna något du gjort som känts
extra viktigt i ditt liv?
-
Slutligen: Hur ser du på
framtiden för mänskligheten? Finns det hopp,
eller är du pessimist?
|
Bästa Klass 5 C!
Ett varmt tack för ett ovanligt brev, ett brev som gjorde
mig både upprymd och inspirerad. Underbart att uppleva unga människor
som går i de gamla filosofernas fotspår och vågar ställa
frågor och tänka själva!
Det finns inget mer gåtfullt än livet och inget mer spännande än
att leva. Att fundera över livsfrågorna är emellertid en stor
utmaning. Vi upptäcker att vi rör oss in på områden där
intet kan bevisas i vanlig vetenskaplig mening. Jag föreställer mig
det som en upptäcktsfärd i vår egen inre värld, en resa
till kanske ännu för oss helt okända platser. Tänk t.ex.
på Columbus när han seglade mot Amerika år 1492. Det är
svårt att föreställa sig att han inte var spänd och hade
fjärilar i magen när han seglade in i det okända, men han var
väl förberedd och det gick bra. Även vi måste vara väl
förberedda när vi lägger ut på våra upptäcktsfärder
på livets ocean för vi vet aldrig riktigt vad som möter oss.
Vi måste proviantera rikligt med sunt förnuft och ett kritiskt sinne
blandat med nyfikenhet och iver efter att lära genom egen erfarenhet. Det
räcker inte vad andra skriver eller säger om de olika resmålen.
Vi vill se och uppleva med egna ögon! En stark förtöjning kan
emellertid hindra oss från att lägga ut på vår färd:
rädsla eller osäkerhet. Men med ert ungdomliga livsmod är jag
säker på att om någon sådan osäkerhet funnits, så har
den för länge sedan försvunnit som dagg för solen.
Efter dessa inledande ord är det hög tid att jag presenterar mig.
Mitt namn är Live Söderlund. Jag kommer från Norge, men har sedan
13 år arbetat här i Onsala för den internationella ideella organisationen
Rosenkors-Orden A.M.O.R.C. (uttalas amårk) och har i dag ansvaret för
organisationens nordiska administration. Mycket kort kan A.M.O.R.C. beskrivas
som en skola i filosofi och livsfrågor där varje medlem får
tillsänt ett privat studium i form av studiehäften. A.M.O.R.C. vare
sig tillhör eller utgör någon religion, dess undervisning är
med andra ord ingen troslära. Studiematerialet har som grund människans
fria tanke och syftet är att genom ett bredast möjligt spektrum av
kunskap om livsfrågor, hjälpa den enskilde att bygga upp sin egen
livsfilosofi. Kunskapen som förmedlas bygger på såväl modern
vetenskap som på en mycket gammal visdomstradition som går helt tillbaka
till antiken och de gamla mysterieskolorna i Egypten. Studiet är kärnan
eller essensen ur den livsvisdom, vetande och erfarenheter som tänkande
och filosoferande människor (ofta historiskt kända personligheter)
har kommit fram till i sitt möte med livet och livsfrågorna. Hänger
ni med? Har ni i skolan talat om namn som Platon, Pythagoras, Hildegard av Bingen,
Teresa av Ávila, René Descartes, Isaac Newton eller Albert Einstein?
Föreställ er historiens alla stora tänkare, filosofer, mystiker
och vetenskapsmän som flitiga bin som ur livets blommor har hämtat
fram den finaste nektar som de därefter tagit med till mänsklighetens
bikupa och förädlat till honung. Honungen i sig bär inte några
av dessa bins namn och står fritt för alla kunskapshungriga att äta
av, men det är inte alltid lika lätt att finna fram till den. A.M.O.R.C.s
uppgift är inte att servera dig honungen på fat, utan att hjälpa
dig till att hitta din egen väg till den och lära dig konsten att själv
vara med och bidra till denna oumbärliga näringskälla för
mänsklighetens utveckling.
Det är inte min mening att göra detta brev till någon reklam
för A.M.O.R.C., brevet skulle då förlora sitt syfte. Men det är
min uppfattning att ni inte enbart är intresserade av olika svar på era
frågor, utan
även vad som ligger bakom och hur man kommit fram till det ena
eller det andra.
1. Om ni inte är ett kristet trossamfund,
varför har ni då ett kors med en ros som symbol?
Svar: Korset är en viktig symbol som använts av filosofer och tänkare
sedan urminnes tider, även långt innan det blev det samlande tecknet
för den kristna religionen. Inom rosenkorstraditionen står korset
först och främst som en symbol för människan som inte enbart är
en fysisk varelse (den horisontella linjen), utan även har en icke-materiell
eller andlig sida (den vertikala linjen). Rosen är en symbol på de
erfarenheter vi skördar under vår levnadstid. Genom att så gott
vi förmår försöker leva på bästa sätt för
oss själva, våra medmänniskor och vår jord, kommer rosen
efterhand att blomma i all sin skönhet.
2. Varför är ni en Orden?
Svar: Det finns många olika ordnar som har skilda sätt att arbeta.
För A.M.O.R.C. (A.M.O.R.C. är för övrigt en förkortning
av det latinska namnet för Den Antika och Mystiska Orden av Rosenkorset)
är det:
-
att representera en intressegrupp och en samlingspunkt för
kvinnor och män som individuellt (var för sig) söker en djupare
mening med livet och svar på livets frågor.
-
att förmedla ett studium byggt upp efter en viss struktur,
där de olika studieämnena i en logisk följd är indelade i
ett gradsystem (jämför med skolans klass 1, 2, 3 osv).
-
att samlas till medlemsmöten där man lyssnar till föreläsningar,
samtalar med varandra och delar med sig av sina erfarenheter och upplevelser.
En del av dessa möten kallas ritualer vars högtidliga inramning kan
liknas vid kyrkans ritualer (gudstjänster).
Men nu är ni väl nyfikna på vad svaren på de
övriga frågorna blir. Brevet ni sände mig adresserades
till den organisation jag företräder, men innehållet vänder
sig till mig som individ. Jag har därför valt att mestadels svara utifrån
mig själv. Jag ber er ha i tankarna att eftersom A.M.O.R.C. inte representerar
något trossystem, så
är det som presenteras inte några "patentsvar"
som inte kan ifrågasättas. De representerar tankar som hämtats
ur rosenkorsfilosofin, tankar som inspirerat mig i mitt liv och som jag efter
egen förståelse och tolkning återger med följande ord:
3. När börjar livet anser
du, och hur kan man förklara vad liv är?
4. Tror du på något
slags liv efter döden, och hur tänker du dig det i så fall, och
existerar vi i någon form före födelsen (eller befruktningsögonblicket)?
(För mig är liv och död två sidor av samma sak, därför
har jag valt att slå samman frågorna.)
Över Apollontemplet i Delfi i antikens Grekland, stod det en gång
skrivet "Gnothi Seauton": Människa, känn dig själv!
I denna uppmaning ligger en djup insikt som behöver en förklaring:
Vilken uppfattning vi än har om universums uppkomst, så kan vi med
utgångspunkt i vetenskapernas upptäckter enas om att vi i en oändlighet
av tid och rum ser en långsam utveckling från urmateria och heta
gasmoln till bildandet av stjärnor, planetsystem och galaxer. En av himlakropparna
som bildades en gång för länge sedan i detta ofantliga universum,
var planeten jorden. Där gav de varma urhaven så småningom betingelserna
för uppkomsten av biologiskt liv. Från de första encelliga livsformerna
fortsatte så evolutionen oändligt långsamt till mer och mer
komplexa former för liv. Människan kallar sig kronan på detta
evolutionsträd. Hur det än är med det, så kan vi föreställa
oss hur människan
likt ekollonet bär med sig koden till ett helt ekträd bär
med sig koden eller mönstret för hela skapelsen. De gamla grekerna
menade således att genom att känna sig själv, så kommer
man att känna universum och finna svaren på livets gåtor. Människan
beskrevs som ett mikrokosmos i ett makrokosmos, dvs en miniutgåva av universum
i vilken hela skapelsen
återspeglar sig själv. Svaret på livets uppkomst,
eller vad liv är, var därför upp till människan att söka
i sitt eget hjärta. För mig
är livet en oändlig och oavbruten fortplantning av den
kraft som har varit och är alla fysiska tings uppkomst. Det kan liknas vid
vatten som strömmar ur en källa: det tar aldrig slut och det kan ta
många skepnader. Om det så formar sig som ånga, flytande vätska
eller is, så är det ändå samma vatten.
Hur kan man beskriva liv? Jag tror det är viktigare att känna livskraften
inom sig än att försöka med ord förklara vad den är.
Kan du känna livskraften sjuda i din kropp?
Kanske har ni under biologi- och kemitimmarna sett hur man kan jämföra
strukturen i en atom (materiens minsta byggsten) med strukturen i ett planetsystem
(som solen, jorden och månen t.ex. är en del av); hur en levande cell
liknar en himlakropp; hur nerverna i ett blad liknar nerverna i vår kropp;
hur jordens vattensystem liknar vårt eget blodomlopp? Över allt, i
det lilla som i det stora, upprepas ett mönster vi känner igen. Tänk
dig därför livspulsen i din kropp som den samma kraft som låter
himlakropparna bilda universums galaxer; som håller atomer och molekyler
i en sten samman; som får fröet att spira och växa i jorden;
som frambringar fostret i människan så att ett nytt barn kan födas.
Jag tycker det är en mäktig tanke att tänka på hur allt
på detta sätt hänger samman. Allt är enklare eller mera
komplexa manifestationer av en och samma helhet. Allt som finns är delar
i denna helhet, och samtidigt är helheten en del av oss. Ur denna tanke
har det inom mig växt en känsla av djup vördnad och respekt för
livets storhet och som människa känner jag ett ansvar för denna
helhet.
Liv är ur ett större perspektiv evigt, men för människan
utgör det ett förlopp mellan födelse och död. Per definition
slutar livet när vi tar vårt sista andetag. Borde livet inte då,
enligt logikens regler, börja när vi tar vårt första andetag?
För mig är svaret både ja och nej. Det beror på vilken
utgångspunkt man har. Min är följande:
Jag ser på livskraften som en evig puls som är en av de orsaker
som gör att människan, naturen och universum över huvud taget
existerar. Den är som elektriciteten som sätter igång en maskin,
men människan
är mera än en maskin. Hon är en tänkande, medveten
varelse som kan reflektera över sig själv och sin existens. Du säger
jag om dig själv, men vem eller vad är detta jag? Det är denna
identitet, denna personlighet eller detta inre jag, som filosofer, mystiker och
religiösa ger en icke-fysisk eller andlig dimension, dvs att du, ditt verkliga
jag,
är något mera än bara förgänglig fysisk
materia.
Låt oss göra ett tankeexperiment: Vi har berört hur samma
mönster upprepas i både de stora och de små delarna som finns
i universum och naturen. Över allt kan vi se hur naturlagarna följer
vissa grundregler i både liten och stor skala. Det finns emellertid annat
som också
upprepar sig. Tänk på jordens gång runt solen. Det är
den rörelse som skapar årstidernas cykel. Vår, sommar, höst,
vinter. Trädet kläder sig i sin skirgröna bladdräkt om våren,
blommar om sommaren, kastar sina frön och låter bladen falla om hösten,
för så efter vintersömnens vila åter vakna till liv nästa
vår. Den nya cykelns blad och blommor
är nya, men bakom dem finns samma träd som långsamt
växer sig allt starkare. Kan du se förloppet framför dig? Skulle
det vara möjligt att människan följer en liknande cykel som den
natur hon är en del av? Barndomen skulle då vara människans vår,
ungdomen och vuxenlivet dess sommar, ålderdomen dess höst och slutligen
kommer den oundvikliga vintern. Det som vi människor då kallar död,
betyder emellertid inte slutet för vårt verkliga jag. Vi lägger
bara av oss vår bladdräkt som naturen försett oss med, dvs den
fysiska kroppen som vi iklätt oss under denna levnadscykel. Efter en god
och behövlig vila, ger oss vårens livskraft en ny fräsch bladdräkt.
Vi skulle alltså på så
sätt födas på nytt i en ny liten underbar kropp för
därefter under ett nytt liv få möjligheten att fortsätta
att växa. Inte i storlek som trädet, utan i visdom.
Vi kan även använda dygnscykeln som bild. Att vakna på morgonen,
stå upp och klä på sig är det samma som att födas
och ikläda sig en ny kropp. Den verksamma dagen är sedan en bild på livet,
och när aftonen kommer klär vi slutligen av oss och går till
sängs för en natts vila. Med andra ord, vi lägger av oss den fysiska
klädedräkten naturen gett oss i form av en kropp för att under
en period av vila och sömn begrunda vad dagen dvs livet gett
oss av nya erfarenheter.
Med utgångspunkt i dessa tankar blir döden lika naturlig som livet.
Den är lika vacker som vintern och stillsam som sömnen, men betyder
inget slut utan en vila, inget utplånande utan en övergång och
ett löfte om en ny vår, en ny livscykel.
Konklusion: Livskraften är en oändlig och evig energi som pulserar
genom hela skapelsen och som genom sina mångfaldiga yttringar ger den sammanbindande
kraften i den minsta atom lika väl som i den största galax och som
skapar förutsättningen för bildandet av den enklaste lilla encelliga
livsform lika väl som den otroligt komplexa människokroppen. Människan
har en dubbel natur. Hon är en icke-materiell eller andlig identitet som
har en kropp som hon lånar av moder natur under sin vistelse på jorden.
Människans livscykel börjar vid befruktningsögonblicket, men hon
iklär sig inte det fysiska höljet hennes föräldrar skapat
åt henne förrän hon tar det första andetaget.
Vi kommer då från en existens av vila och förberedelse inför
ett nytt livsförlopp på jorden, där vi som människa får
utveckla oss vidare. Likt årsringarna på ett träd tar vi till
oss av livets erfarenheter och från liv till liv lär vi oss mer och
mer om den vi verkligen är. Gnothi Seauton!
5. Vad anser du vara meningen med livet?
Mitt arbete och mina intressen idag är ett resultat av att jag en gång
i tonåren började söka efter en mening med livet. Det var bara
för osannolikt att allt som existerar endast skulle vara ett resultat av
tillfälligheter. Och vad skapade i så fall tillfälligheterna?
Nej, universum är för mäktigt, naturen för underbar och livet
för gåtfullt för att ur intet ha uppstått av en slump.
Var finns då svaren på alla dessa frågor människan ställer
sig? Över hela vår jord finns både enskilda individer, tanke-
och trosriktningar som säger sig ha svaren på livets frågor.
Somliga påstår till och med att de har de enda rätta svaren. Även
om dessa svar kan vara både logiska och kännas riktiga, så är
det min personliga erfarenhet att ju ihärdigare man hävdar sig ha ett "monopol" eller
ensamrätt på vad som är det enda rätta att tänka och
tro, ju mindre plats är det för tolerans gentemot oliktänkande
och respekt för allas lika rätt att uppfatta saker på
annat sätt, tänka själv och ha sin egen åsikt.
Det är inte min mening att vara fördömande. I så fall skulle
jag själv iklä mig den kappa av intolerans som jag hävdar mig
uppleva att andra bär. Jag önskar enbart förtydliga min ståndpunkt:
Har ni sett en ljusstråle brytas i ett prisma och förvandlas till
ett spektralband av regnbågens underbara färger? Min filosofi är
den att mänskligheten, dvs vår andliga natur, härstammar från
en och samma
"Ljuskälla" som i möte med den fysiska världen
bryts i de mest skilda färger genom människornas olika personligheter.
Alla människor
är en likvärdig stråle ur denna Ljuskälla. Det är
i denna källa svaren på livets frågor finns, och eftersom var
och en är en utsträckning av den, så kan varje människa
i sig själv och genom sin egen förståelse finna nyckeln till
tillvarons mysterier. Detta är för mig meningen med livet!
Genom livets skola lär vi oss mer och mer. Precis som i den vanliga skolan
möter vi i klass efter klass utmaningar, prov och nya frågeställningar,
och kunskapen och erfarenheterna vi skördar i vår iver efter att lära,
upplyser våra sinnen. Jag föreställer mig att denna upplysning är
ett bevis på att vi långsamt men säkert närmar oss den
Ljuskälla vi alla en gång har gått ut ifrån. Jag tror
också att vi efterhand kommer att förstå, att hur oändligt
många sätt (i princip lika många som det finns människor
på jorden) människan än uppfattar livsfrågorna på,
så är det ändå samma sak vi söker. En sol har ju ingen
baksida och vi kan närma oss den från rakt motsatta håll, men
det är ändå
samma sol. I denna insikts fotspår borde även följa
att olikheter inte längre skapar avstånd och bygger murar mellan människor,
utan att mångfalden berikar, inspirerar och skapar grunden till en värld
där inga gränser finns och där vi lever i kärlek och respekt
för vår stora familj: mänskligheten.
Konklusion: Meningen med livet är att lära för att därigenom
kunna bli en bättre och bättre människa. Vad en god människa
så är, måste var och en definiera för sig själv, men
goda rättesnören för vårt sätt att tänka, tala
och handla är följande:
Vördnad inför livet,
sade Albert Schweitzer (1875 - 1965).
Största möjliga lycka åt största
möjliga antal,
sade John Stuart Mill (1806 - 1873).
Handla efter den princip som du skulle vilja se upphöjd
till allmän lag,
sade Immanuel Kant (1724 - 1804).
Gör det goda och undvik det onda,
sade Thomas av Aquino (ca 1225 - 1274).
Allt vad ni vill att människorna skall göra
för er, skall ni göra för dem,
sade Jesus i sin Bergspredikan. Han sade också:
Älska din nästa som dig själv.
Tillfoga inte andra vad du inte vill att de skall
tillfoga dig,
sade Konfucius (551 - 479 f.Kr.). |
6. Varifrån kommer ondskan i världen?
Jag skulle vilja vara lite kontroversiell och påstå att det inte
finns någon ondska i världen, men det finns människor. För
om vi tog bort alla människor från jordens yta, skulle det då finnas
någon ondska? Naturen i sig själv är vare sig god eller ond,
den bara är.
Vi berör här en mycket viktig och allvarlig punkt, och åter
tar jag naturen till hjälp för att finna en bra bild på det jag
försöker beskriva:
Gör ett experiment. Släck alla ljus i klassrummet, dra för
gardinerna och gör det så mörkt som möjligt. Diskutera därefter
vad ni gjorde för att få det mörkt...
Jo, ni fick släcka och stänga ute ljuset. Vad måste ni göra
för att få det ljust igen? Tända och släppa in ljuset. Med
detta exempel förstår ni vad jag menar när jag säger att
mörker inte är något i sig själv, det är enbart frånvaro
av ljus. Natt är enbart den tid på dygnet då
vår sida av jorden är vänd bort från solen.
Det är mörkt men det betyder inte att solen slutat lysa eller att någon
slagit på en "mörkerkälla"
som låter mörkret sänka sig över oss. Är
ni med?
Mörker är frånvaro av ljus, det kan vi konstatera. Men vad
om jag säger att som mörker är frånvaro av ljus, så är
det onda frånvaro av det goda? I sin yttersta konsekvens skulle det medföra
att det inte existerar någon "ond makt" eller "djävul"
som strider mot en god makt eller gud som vissa trosriktningar hävdar.
Det betyder emellertid inte att ondska inte finns, men dess källa
är ingen annan än människan själv. Varför?
Svaret finns i människans fria vilja. Det är människan som väljer
om hon vill göra det som är gott och därmed till gagn för
andra, eller det som är ont eller till skada för andra. Vad får
oss då att välja det onda? Det vore för enkelt, ja till och med
fegt, att lägga skulden på någon form av ont väsen
påstår jag. Jag är övertygad om att
vi i alla avseenden själv måste ta ansvaret för våra egna
handlingar och möta de konsekvenser vårt handlande skapar. Emellertid
finns det många orsaker som kan få oss till att göra ont, men
fast korttänkta eller felaktiga handlingar ofta inte är avsiktliga
från vår sida, måste vi ändå ta ansvaret för
dem eftersom de har sin källa i oss själva. Om det goda symboliseras
med ljus, så finns det t.ex. följande som kan kallas ljussläckare:
egoism, svartsjuka, hat, intolerans, förtal,
aggressivitet, girighet, osanning (lögn), avund, högmod...
Kan ni komma på flera? Ännu viktigare: kan ni finna dessa ords
positiva motsatser ljuständarna?
Men, om man måste stjäla mat för att överleva, eller
skada en annan människa för att försvara sin vän eller familj. Är
man då ond? Sådana moraliska och etiska frågor har människan
alltid brottats med. För vad är gott och vad är ont? Följande
berättelse illustrerar svårigheten i att bedöma denna fråga:
Det var en gång en kinesisk bonde som hade en häst. En dag slet
hästen sig och flydde sin väg. Allt sökande efter den var resultatlöst.
En häst var av största värde för en fattig bonde och hans
grannar kom och beklagade den svåra förlusten och det onda som hänt
honom.
"Hur vet ni att det är ont", frågade bonden och grannarna
förundrade sig över detta svar.
Kort tid därefter kom den bortsprungna hästen tillbaka, dock inte
ensam. Hon kom tillsammans med en vildhingst som kunde fångas in. Denna
gång kom grannarna och gratulerade bonden till hans lycka, men bonden svarade:
"Hur vet ni att det är gott?"
Några dagar senare skadade bondens äldsta son sitt ben mycket svårt
när han försökte rida in den vilda hästen. Grannarna kom
omedelbart och visade sitt medlidande med honom. Att tappa en son som arbetskraft
på gården var en mycket svår förlust, men bonden sade:
"Hur vet ni att det är ont?"
Under hösten samma år blev det krig i landet och alla vapenföra
unga män i området kallades till krigstjänst, men inte bondens
invalidiserade son. Nu var grannarna avundsjuka på bonden som fick behålla
sin son hemma på gården. De beklagade sig och talade om vilken tur
bonden hade, men möttes åter av samma reaktion:
"Hur vet ni att det är gott?" Och alla förundrade sig...
Vi får bara konstatera att vi inte har svar på allt, men så länge
vi genom vår fria vilja väljer att tända i stället för
att släcka ljus och låter oss vägledas av altruism (att sätta
andras intressen framför sina egna) och kärlek till nästan (se även
citaten från avslutningen på föregående fråga!),
så kommer det att bli mindre och mindre ogräs i mänsklighetens
trädgård. Våra tankar, ord och handlingar kommer i stället
att vara frön till de vackraste blommor och växter.
Konklusion: Det är människan som avgör om det onda skall
finnas i världen, eftersom det onda enbart har sin källa i henne själv
genom hennes fria val.
7. Tror du på någon Gud, och om
du gör det, hur vill du beskriva denne? Om du inte tror, kan du då förklara
varför i så fall?
När man ställer en sådan fråga är det nödvändigt
att först precisera vad man menar med begreppet "Gud". Om ni menar
en både kärleksfull och vred gammal gubbe med vitt skägg som
sitter där uppe i himlen någon stans, så skulle jag skaka på huvudet.
Jag skulle emellertid inte säga konsekvent nej, för i min föreställningsvärld
(tänk på solen i svar 3) så har alla människor rätt
att ha sin egen uppfattning av Gud, och då skulle jag inte kunna påstå att
en annan människas gudsbild
är falsk och oberättigad. Om man tar i betraktelse att
vi tillhör en och samma mänsklighet, som lever i en och samma verklighet
på en och samma jord i ett och samma universum, så tycker jag det är
logiskt att det är en och samma Gud som mänskligheten söker. Att
detta ger sig uttryck i olika bilder är underordnat och enbart naturligt
med tanke på hur underbart olika vi är som människor. Det viktiga är
att varje individs gudsbild är det högsta man förmår föreställa
sig.
Med detta som utgångspunkt kan jag ge ett klart svar. Ja, jag tror på Gud.
Det är omöjligt att med ord förklara för er vad denne Gud
är för mig, men låt följande ord beskriva vad
jag i mitt hjärta känner:
Fader-Moder Gud, Du universums store arkitekt! I Din oändliga visdom
har Du i tidernas morgon skapat världen. Genom Din intelligens verkställde
Du naturlagarna. Genom Din kärlek gav Du liv åt det skapade.
Allt som är har uppstått ur Din tanke, och eftersom Du
är ett med det Du skapat, är vi alla ett med Dig.
Från djupet av mitt inre kallar Du på mig, men jag bävar
inför Ditt ljus som fullständigt tycks blända mig. Nej, jag har
inte mött Dig, ändock möter jag Dig över allt.
Jag hör Dig i fåglarnas sång, jag luktar Dig i rosens doft,
jag smakar Dig i binas honung, jag känner Dig i regndroppens smekning mot
min kind, jag ser Dig i det nyfödda barnet.
Fader-Moder Gud, Du ljusets, livets och kärlekens källa. I vördnad
tackar jag för varje dag Du låter mig möta och för varje
möjlighet Du ger mig att i tanke, ord och handling återspegla Din
skönhet.
Vägled mig i att göra det goda och låt mig leva mitt liv till
Din ära och för mänsklighetens bästa! |
Konklusion: ? Jag har inte mer att säga! Det skulle glädja
mig om mitt svar inspirerat någon att tänka igenom sin egen gudsbild.
Kan du beskriva för dig själv och andra genom ord och/eller bilder
vad Gud är för dig? Även om du inte tror på någon
Gud så måste du ha en bild på vad du inte tror på. Kan
du beskriva denna bild?
8. Tror du det finns andar, eller spöken
eller sådana väsen, och vad kan det vara?
Det finns mycket mellan himmel och jord, men enligt rosenkorsfilosofin så finns
inget övernaturligt eller något som kan trotsa eller finnas oberoende
av naturlagarna. Att det ändå händer saker vi inte kan förklara,
beror enbart på att vi ännu inte förstår de lagar som är
i rörelse.
Även om människan är en stolt varelse så måste
hon ödmjukt medge att det är mycket hon ännu inte känner
till! Genom forskning och upptäckter vidgar emellertid människan ständigt
sitt vetande. Jämför vad vi vet om världen i dag och vad människor
kunde ha för världsbild för 100 eller 200 år sedan! Men
tänk också på att vad t.ex. vetenskapen gör,
är inte att ständigt upptäcka något "nytt",
det är en nyvunnen förståelse av vad som hela tiden varit. Att
man t.ex. upptäckte planeten Pluto 1930, betyder ju inte att den inte fanns
där ute i rymden tidigare. Eller när Isaac Newton upptäckte gravitationen
(äpplet som föll från trädet). Gravitationskraften har funnits
hela tiden, men plötsligt var det någon som förstod den.
Alltså: Att det händer saker och ting omkring oss som vi inte kan
förklara, beror enbart på att vi ännu inte förstår
de lagar som är i rörelse men som i alla avseenden är helt naturliga.
Vi kan med andra ord uppleva effekten av något, men vara utan förmåga
att förstå dess orsak.
Du har kanske upplevt att vara ensam hemma en kväll och plötsligt
blivit medveten om ett märkligt hamrande ljud från ett rum någon
annan stans i huset. I vår rädsla vågar vi inte gå dit
där ljudet kommer ifrån och vi blir sittande stela och väntar
på att någon skall komma hem. När du inte längre är
ensam vågar du emellertid att öppna dörren till det rum där
ljudet kom ifrån för så att upptäcka att ljudet skapades
av ett fönster som lämnats på glänt! Hur grym kan inte vår
fantasi vara mot oss ibland, men det finns alltid en naturlig förklaring,
även på det vi inte förstår.
Ja, både ni och jag är högst medvetna om att alla händelser
inte kan förklaras av slamrande fönster eller andra fysiskt betingade
orsaker som jordmagnetism och andra naturfenomen. Rosenkorsfilosofin lär
emellertid att om vi är öppna för en andlig dimension i tillvaron,
så blir så
kallade spöken eller andar inte alls något märkvärdigt
eller övernaturligt. De blir rätt och slätt naturliga fenomen!
Refererande till mitt svar på fråga 1 och 2: Mitt liv har givit
mig många påtagliga tecken på att människan är en
andlig varelse som har en fysisk kropp. När vi dör så försvinner
vi inte, vi lämnar enbart vår fysiska kropp. För mig är
det logiskt att tänka sig att man på
något sätt kan ha eller få kontakt med de som just
nu inte lever i en fysisk kropp.
Nu finns det ju de mest otroliga spökhistorier, från de mest skräckfyllda
till de mest underbara berättelser om människor som fått hjälp
från
"andra sidan". Människors fantasi är ett underbart
verktyg, men tyvärr en källa till överdrifter! Man gör rätt
i att inte tro allt vad man hör, men fel om man stänger dörren
för det som till vardags omtalas som "övernaturligt".
Konklusion: "Spöken" finns, men det är inget annat
än andliga varelser som oss själva utan en fysisk kropp.
Ur andlig synpunkt har de dock en helt annan uppgift än att skrämma
vettet ur oss som för ögonblicket vandrar här på jorden.
Det är vi som av rädsla och okunnighet låter oss skrämmas.
Deras uppgift är att hjälpa!
9. Tror du det finns en möjlighet till
liv på
andra planeter, och tror du dessa varelser kan besöka oss här
på jorden genom att färdas i "flygande tefat" (Ufo:s)?
Tänker man på det ofantliga universum vi är en del av, så är
det för mig fullständigt osannolikt att jorden skulle vara den enda
bland billiontals planeter som skulle ge betingelser för liv. Det måste
finnas liv på andra planeter, men vilka former för liv vet vi ännu
inte. Detta är en gammal tanke som förmedlas av rosenkorsfilosofin.
Flygande tefat och tal om Ufo:s är emellertid en modern historia som inte
finns med i A.M.O.R.C.s undervisning.
Som rosenkorsmedlem uppmanas man att vara ett vandrande frågetecken.
Man måste våga att ställa frågor inför allt, även
sina egna ståndpunkter. Man uppmanas också att blanda nyfikenhet
med en sund skepsis och aldrig stänga dörren för nya kunskaper
och insikter, även om de skulle strida mot vår övertygelse. För
om vår övertygelse inte tillåter sig att prövas, vilka
grunder bygger den då på? Genom att vara öppen för allt,
menas dock självfallet inte att man måste acceptera allt, men vi bör
inte tillåta oss själva att ha en absolut mening om något vi
inte till fullo har kunnat utforska.
Det är detta läge jag står inför vad gäller Ufo:s.
Jag har inte själv någon Ufo-upplevelse, men är oerhört
nyfiken på vad det kan vara. I ärlighetens namn måste jag medge
att jag kanske är en smula skeptisk, men jag vare sig kan eller vill påstå att
de ljuger och fantiserar som själva har upplevt en "närkontakt".
Konklusion: Visst finns det med säkerhet liv på andra planeter,
men vad som angår existensen av flygande tefat eller Ufo:s, så förbehåller
jag mig rätten att själv uppleva ett möte innan jag uttalar mig!
10. Kan du nämna något du gjort
som känts extra viktigt i ditt liv?
Något av det viktigaste som hänt mig i mitt liv var när det
gick upp för mig att det var möjligt att söka svaren på livets
frågor i mitt eget hjärta; att inga mellanled var nödvändiga
för att uppleva en närhet till det som jag efter egen definition kallar
Gud. Efter det tog mitt liv en helt ny vändning. Mitt djupa intresse för
filosofi, mystik och vetenskap har inte släppt taget sedan dess och har
haft en avgörande betydelse för mina val i livet.
Att ha fått möjligheten att arbeta med det jag gör, är
det jag är mest tacksam för. På grund av allt vad kunskap om
livsfrågor har givit mig, så finns det inget mer meningsfullt än
att få vara med och till andra sprida just kunskap om frågorna kring
livet. Det är viktigt för mig att denna kunskap inte är bunden
till någon religiös eller politisk uppfattning, till nationalitet,
ras, kön, ålder eller utbildning. Det är det som gör den
verkligt värdefull.
Konklusion: Många spännande saker har hänt mig i livet,
och vissa val har varit av stor betydelse, men vad jag gjort som känts extra
viktigt i mitt liv är de gånger jag har fått uppleva att vara
till hjälp och nytta för andra.
Någon har sagt att det finns tre sorters människor: De som ser
till att ting händer, de som ser på att ting händer och de som
frågar: "Vad hände?" Varje människa måste ta
ansvar för sitt eget liv, gripa tag i de möjligheter som ges och göra
vad man kan för att leva på bästa sätt för sig själv,
sina medmänniskor och vår jord. Varje dag, varje timme, varje minut,
varje sekund är en gåva och en möjlighet att göra något
viktigt. Våga tro på dig själv och att vad du gör utav
ditt liv är av största betydelse för en värld och en mänsklighet
som behöver dig.
11. Slutligen: Hur ser du på framtiden
för mänskligheten? Finns det hopp, eller är du pessimist?
"Pessimisten ser en svårighet i varje uppgift. Optimisten ser en
uppgift i varje svårighet."
Jag är en obotlig optimist och om optimism kan betecknas som en sjukdom,
så hoppas jag innerligt att den är mycket smittsam. Visst känns
det motigt ibland när man möter utmaningar i sitt eget liv och ser
och upplever all nöd och allt elände i världen. Men så händer
det plötsligt något, som t.ex. ett brev på posten från
Klass 5C, och då skiner åter solen på hoppets himmel.
Tillåt mig att använda sjukdomsbegreppet igen: Starta en epidemi
med er underbara, positiva nyfikenhet! Nyfikenhet ger oss kunskap, kunskap ger
oss förståelse, förståelse gör oss toleranta, tolerans
bringar människor närmare varandra, människor som kommer varandra
närmare blir vänner, vänner älskar och accepterar varandra
för den man är, att få vara den man är ger inre trygghet
och frid, inre frid skapar yttre fred, och fred bland människor gör
jorden till det paradis den borde vara.
Lycka till, kära ni, på er vidare vandring i livet!
Önskar en medvandrare
Live Söderlund
Onsala den 6 februari 1997
|